Varför tror du att du skulle kunna bota din depression utan hjälp om du inte tror du skulle kunna bota en lunginflammation? Frågan ställs i en artikel från Dagens Nyheter. Författaren Sally Brampton förstod inte att hon behövde hjälp, berättar hon i artikeln.
Om skillnaden mellan "vanlig ledsenhet", depression samt bipolär sjukdom berättar en läkare om i en annan artikel.
Datum:
2009-12-14
Sallys värld
Sally fick sparken från ett jobb som hon upplevde att hon var framgångsrik inom och som var starkt förknippat med hennes självbild. "En kär vännina dog". "Förlust lades till förlust".
Att det fanns tungt vägande skäl att bli mer än måttligt nedstämd är ju uppenbart. Vad som ingår i "Förlust lades till förlust" står inte, men det verkar ungefär som att "det är för mycket för att kunna räknas upp här."
Varför tycker hon då att hon måste betrakta sig som sjuk? Det fanns ju uppenbarligen mycket starka skäl till att må väldigt dåligt.
Man kan ju säga att det kanske inte är "friskt" att, fundera över självmord. Men det har nästan alla gjort någon gång, och mer funderar man, ju sämre man mår. Det är inget onormalt. Speciellt inte i den beskrivna situationen.
Det tycks mig som att Sally Brampton är oförmögen att inse att det skulle kunna finnas några andra alternativ än att antingen vara sjuk, eller vara lat. Men Sally Brampton beskriver det som så, kan man inte kan jobba så kan det bara finnas två alternativ:
Antingen har man en fysiologisk rubbning (som yttrar sig som depression). Eller så är man en moraliskt förkastlig individ som latar sig, eftersom man inte lever upp till sina egna och andras ideal.
En så begränsad världsbild, där det bara finns två drivkrafter som gör att en människa handlar eller låter bli att handla borde väl vara det som sätts ifråga i artikeln, istället för att ifrågasätta människors beredvillighet att ta till sig psykiatrins diagnoser.
Man skall inse att man är sjuk, och man skall ha rätt diagnos, tycker Sally.
Får man fel diagnos så blir man felbehandlad och därför inte botad. Hon hade fel diagnos säger hon och klandrar en del av de psykiatriker hon träffat för att inte ha ställt "rätt" diagnos. Och därmed heller inte ha gett rätt behandling.
Hennes livssituation, som ju var så viktig för att utlösa den här långvariga depressionen har tydligen, i det här läget, inte längre någon som helst relevans för hur hon mår. Nu handlar det om att få "rätt diagnos" och överlämna sig till den största experten över ens liv, som tydligen är någon annan än man själv (psykiatrikern)- istället för att få hjälp med att hantera sin livssituation.
Och i den rätta behandlingen ingår tydligen yoga! En synnerligen oortodox psykiatrisk behandlingsform.
Andas inte artikeln inkonsekvens?
Jag skulle vilja säga att det
Jag skulle vilja säga att det är omöjligt att återhämta sig utan hjälp av andra. Det behöver inte vara professionella utan lika gärna vänner och familj. Det finns inte ett jag utan ett du, som Rollo May skrev.
Rättning av mig själv
Inte Rollo May utan Martin Buber var det som sa att det finns inte jag utan ett du.
jätteintressant
.. känner igen mig mycket!
Att försöka se det positiva i saker hjälper ofta en viss bit, men inte ända fram! Man skulle ju inte säga till någon med cancer att personen skulle bli frisk om han/hon bara ansträngde sig tillräckligt mycket.. Jag tror att ens egna attityd kan göra mycket för (eller mot) ens tillfrisknande när det gäller många saker, men att försöka ta (och läggas på av andra) hela ansvaret själv är att ta på sig en sig alldeles för tung, om inte omöjlig, uppgift.
Men det är som vanligt ofta svårare att förklara hur man mår i själen än hur man mår i kroppen. Kanske är det också många gånger svårare att acceptera att man har psykiska problem än fysiska...??